Min känsla räddade dig.
Jag vaknade, mitt i natten och kände hur svetten rann. Jag kunde inte andas ordenkligt och visste inte vad jag skulle göra. Inte mer änatt jag visste att du inte mådde bra! Någonting hade hänt dig. Men vad, det vet jag inte. SNabbt flög jag upp ur sängen och sprack ut till bilen. Jag förstod att jag absolut inte skulle ta den igentligen, för jag kunde köra ihjäl mig. Men för ditt livs skulle. Så tog jag den i alla fall.
Jag närmade mig ditt hur, såg hur alla glodde på mig. Även dom som inte finns. Lampor tändes i alla fönster som var runt ditt hus. Jag såg att dörren till ditt hus, den var öppen. Jag sprang ur bilen, rusade upp för trappan och saknade ner i sista sekunden. Det enda jag sicktade in mig på, var att komma inte till ditt rum. När jag kommer inte, ligger du där, blodig, ensamen och förstörd. Det enda du sa var "jag älskar dig hjärtat" sen la du ner ditt huvude och sa inget mer. Mina tårar kom, jag satte mig på knä och kollade på dig. Sedan tog jag min mobil, ringde polis och ambulans.
- Nu kommer dom, efter 10 minuter kommer dom!
Skriker jag. Så kommer poliser och ambulanser i full fart. In rusar massa räddningsfolk som ska få liv i dig. Dom bär ut dig på en bår och jag följer med dom till sjukhuset. På vägen dit var min nda tanke "tänk om jag aldrig får träffa honom igen".. Jag sitter där, kollar på dig, den vackraaste i mina ögon. Ambulansen saktar in och svänger in på parkeringen till akut sjukhus. Ut springer vi alla och in i ett rum med honom. Alla springer runt och hämtar saker, hämtar mera hjälp.
Nu har det gått 3 timmar. Jag sitter vid hans sjuksäng och håller hans kalla hand. Jag vill dela min värme med honom. För han ligger där, helt borta. Jag vet inte om han håller på att dö eller om han faktiskt kan klara dig. Men jag har inte tänkt att lämna hans sida, vad som än händer. Sjuksköterkan kommer in..
- Har han rört på sig någonting? Frågar hon.
Jag skakar bara i huvudet med sårgsen blicka.. Hon går där ifrån och jag kollar på honom igen. Tänk om detta var sista stunden med honom, tänk om vi aldrig får dela våra stunder elle planer. Min tanke får mig bara att skaka. Jag känner, ännu en gång att tårarna kommer och jag vet inte vad jag ska ta mig till. SJuksköterskan kommer in igen. Hon börjar fixa och dola med alla saker runt omkring mig och älskling. Sen säger hon:
- Du behöver inte vara orolig. Allt kommer bli bra igen, men vi måste bara hitta den rätta lösningen för att hans smärta ska bli bättre och för att allt ska gå vägen.
Jag ler till. Men känner ändå en osäkerhet.
Klockan går och ingenting händer. jag sitter kvar, på samma plats i samma possition. Men plötsligt rör han sig. Han öppnar sina ögon, sagta men säkert och kollar på mig. Som om det vore en dröm. Jag kollar på honom, med tårfyllda ögon. Att se honom, hans ögon, din blick. Det får mig så svag. Han slänger fram en underbar mening. Det mest värdefulla mening man kan säga.
- Jag älskar dig mitt hjärta. Hade inte du känt mig så väl som du gör, så hade du aldrig känt att någon faktiskt hänt mig. Utan dig kan jag inte leva, som jag alltid sagt. En betydelse på att utan dig, hade jag varit död nu.
Då brast allt. Alla råtat rann, jag kramade om honom och sa:
- Mitt hjärta, som jag alltid sagt. Vad som än händer, så är jag hos dig.